Nu börjar jag få ångest. Nu börjar det bli verklighet. Vafan ska jag göra utan dig, du är ju mitt allt? I fem jävla år har du varit min största glädje, i ur och skur, hur dåligt jag än mått. I dina ögon har jag alltid varit bäst, oavsett hårfärg, skärsår eller plåt i ansiktet. När jag tänker tillbaka på allt undrar jag om jag någonsin överlevt utan din värme och närhet, det hade i vilket fall som helst inte varit samma Matilda. Jag har dig att tacka för så mycket, min fina lilla hest. Jag har fått uppleva hur två så olika hjärtan kan slå i samma takt. Och en dag är det du och jag igen, då ska vi ta vid där vi slutade. För vi säger inte hejdå, utan vi ses. Jag älskar dig, mitt hjärta.