Nu blir det till att dra på sig mössan och tjocka tröjor för här ska göras en expedition till Coop, nudlar it is. Fast jag är mest med som sällskap till bästavän eftersom att hon är så dålig på att handla utan mig. Åh, jag har saknat tjejen. Känns som att det finns lite att prata om alltså, stackars halsen.

Där fick jag för att jag sa att jag aldrig blir sjuk. Karma eller vad? Nu har jag iallafall bunkrat upp med nässpray, Ipren och Strepsils. Jag har till i morgonbitti på mig att bli frisk igen. Brb, ska dö lite. 

Nu har jag varit hemma i ungefär två och en halv timme och jag håller på att sakna ihjäl mig. Vem ska nu förmå mig att se klart på en hel film? Vem ska jag nu äta alla möjliga sorters pasta med? Och framför allt, vems bröst ska jag nu somna på och vem ska hålla om mig hela natten när jag krisar? En redig förkylning fick jag med mig hem iallafall, i vanlig ordning, hiho. Så om ni inte hör något från mig så ligger jag säkert i en respirator på Karolinska med konstgjord lunga och grejer. Men helgen var iallafall helt fantastisk, och jag skulle gladeligen missa alla bra band och gratisfestivaler i världen för att få ha det så igen. Jag har utan tvekan den finaste mannen i världen, hur tur får man egentligen ha?

Ett halvår, ett helt jävla halvår. Det bästa halvåret i mitt liv till och med, om jag får säga det själv. Utan tvekan. På ett sätt känns det som att det vore igår som jag satte min fot i Oskarshamn för första gången, samtidigt som det känns som att det alltid skulle varit vi. Och under de här sex månaderna har jag försått att jag vill tillbringa halvår efter halvår med dig, tills vi blir grå. Jag älskar dig Filip.

Nu vill jag bara ha i morgon, i morgon sisådär 17.30 då jag precis klivit av bussen i Kalmar (om allt går som planerat och inte bussen craschar och alla dör, vill säga) och fått slänga mig om halsen på världens bästa pojkvän. I det ögonblicket kan nog ingen vara lyckligare än jag. Nu kommer inte min dag att vara särskilt besvärlig fram tills dess, även om jag måste pallra mig upp i ottan och infinna mig på fotolektionen i morgonbitti. Väl där behöver jag dock inte anstränga mig nämnvärt, har lovat Aleeks och Hannah att stå modell för dem i studion. Och då finns det ju jobbigare saker att göra. Ah, men i vilket fall så åker jag iväg i morgon och kommer hem på söndag. Ni kan ju sakna mig lite iallafall.

Någon gång i mitt liv ska jag banne mig ha en Grand Danois. Ingen skulle minsann få för sig att bråka med lilla tjejen då inte. Och varför ha en liten hund när man kan ha en jätte?

Lilla fröken Hurricane orkade inte med någon skola idag. Speciellt inte eftersom vi bara har två lektioner med 13645 timmars hål mellan (schemat är inte färdigt än). Så det blev helt enkelt till att göra en sjukanmälan och krypa tillbaka ner i min varma, mysiga säng med rosa lakan. Jag kan faktiskt skylla på att min nattsömn är rubbad, och sover jag inte ordentligt så är det ingenting som fungerar. Fast Matildus är trots allt en duktig tjej egentligen. Går nästintill alltid på alla lektioner, bråkar väldigt sällan och gör oftast det jag blir tillsagd att göra. Och så är jag aldrig sjuk på riktigt. Därför har jag rätt att ta ut lite timmar här och var, tycker jag. Ingen är väl perfekt?!

Jag städar och det blir faktiskt fint. Jag är bra på att städa när jag väl gör det. Grejen är, att om man ser till att stöka ner ordentligt så blir det mycket roligare att städa upp det sen, för då ser man så stor skillnad. Vi kan ju alltid låtsas att det är så iallafall, ehe. Det enda jag inte kan är att tvätta, men det är bara för att jag är en sån bortskämd snorunge som aldrig behövt lära mig det. Inte mitt fel liksom, hallå. Ringde förresten till världens bästa syntharbrud för att kolla läget, hon stod och rullade pannbiffar. Vi kommer att bli fantastiska hemmafruar!

Nu kan jag för första gången ha pluggen i. Det tog ungefär, fem månader? Och då är jag bara uppe i åtta. Men örat är fint och inte alls ömt så nu ska det nog gå vägen. Fortsätter efter helgen så får vi se vilken storlek det stannar på sen. Idag slog det mej förresten att majoriteten av ettorna består av blonderade småtjejer och biffiga hckillar, eller ja, så biffiga kanske de inte är. Men iallafall! Fast då har jag väl inte sett så många av dem kanske, vad vet jag?

Okej, första riktiga dagen och jag är redan duktigt trött på skolan. Trött på att behöva sitta i timtal och lyssna på någon random snubbe som entusiastiskt förespråkar historia och leker viskningslekar. Det lär bli tufft alltså, mhm. Nu ska jag iallafall tillbaka ner på stan och vara sällskap till Sofia som gaddar sig, förhoppningsvis blir det till att boka en tid själv också. Great!

Det märks att det börjar bli höst nu, inte bara genom att det blir mörkt mycket fortare på kvällarna och att termometern visar nästintill ensiffriga tal på displayen. Nej, man ser folk överallt. På nästan varje gård i vårt lilla område sitter man ute, barnfamiljer tar upp gatorna där de cyklar eller åker inlines, pensionärerna promenerar på och överallt luktar det grillat. Nog för att det brukar vara ett säkert sommartecken, men nu känns det mer som en hysteri. Det var inte ens såhär mycket folk ute när sommaren var som finast. Precis som att det finns ett behov av att ta tillvara på den sista värmen som sakta men säkert försvinner ifrån oss. Och för första gången känner jag likadant själv.

Laj och jag har just kollat färdigt på The Notebook, och jag kan börja med att säga att lilla tjejen aldrig gråtit så mycket till en film, helt otroligt. Och jag är inte den som slukar film efter film direkt, oftast lyckas jag somna efter en tredjedel. Men den här var något så oerhört stark, jag har aldrig varit med om något liknande i filmväg. Och helt riktigt, nu saknar hon sin grabb mer än hon trodde var möjligt. Men tillbaka till filmen, se den!

Jag har utan tvekan världens mest underbara pojkvän och världens bästa vän. Jag är så oerhört tacksam att jag har er, ni är verkligen guld värda. Jag älskar er.

Nu är det fredag och om sisådär arton timmar är det dags att lämna henne. Jag vet inte riktigt hur det känns, förjävligt men det kanske kan bli ganska bra? Hon kommer i alla fall att få det hur bra som helst, det är jag övertygad om. Det är nog jag som kommer att lida mest av oss två. Fast jag tror att hon kommer att sakna mig med, jag är säker på att även hästar kan känna saknad. Hon visar ju en slags form av svartsjuka, så varför inte saknad? Kanske är det till och med så att jag själv är lite svartsjuk? Svartsjuk för att någon annan kommer att få ta del av hennes kärlek. En rädsla för att hon skulle glömma mig, att jag inte skulle vara den för henne längre. Fast egentligen borde jag inte oroa mig så, det finns trots allt band som aldrig går upp. Nu börjar det låta ganska vrickat här, men det skulle inte förvåna mig om det vore så. Åh, det gör så ont. 

Man skulle kunna säga att flytet inte riktigt infunnit sig idag. Började med att bråka med gubben som körde bussen i morse. Till saken hör att vi faktiskt inte ska behöva betala på väg in till skolan första dagen, för sen får vi våra busskort. Men nejdå, inte skulle jag få åka gratis inte, dumheter. Då kunde jag minsann promenera i stället, jadå. Nu måste vi in till bussbolaget om vi vill ha tillbaka våra pengar, tack så mycket gubbjävel. Jag var inte så glad, speciellt inte som min nattsömn totalt uteblev, baha. Och jag har i hela mitt liv kommit undan med såna här saker, på med hundögonen bara. Så nu är är hon lite bitter tjej. Sen fortsatte det i ungefär samma stil, fast mitt schema lär ju bli härligt när det är färdigt. Herregud vad mycket fritid jag ska ha. I morgon är jag för övrigt ledig, inte fel.

Fotade lite smått idag och blev helt okej nöjd. Känns som att det är dags att komma igång igen. Det är ju faktiskt nu det gäller, på liv och död liksom. Förlåter inte mig själv om jag inte fixar ett MVG i C-kursen, och det gör nog inte Gunnar heller. Det är dessutom hög tid att börja fundera på vad jag ska göra med mitt projektarbete. Känner pressen alltså.

Jag måste verkligen jobba på mitt självförtroende. Iallafall jobba på att låtsas att jag har något, bättre än inget alls faktiskt. Finns nog inte mycket som är så oattraktivt som en människa som har dåligt självförtroende och visar det. Så kom igen nu tjejen, det är faktiskt inte så svårt som du tror.

  

Nu börjar jag få ångest. Nu börjar det bli verklighet. Vafan ska jag göra utan dig, du är ju mitt allt? I fem jävla år har du varit min största glädje, i ur och skur, hur dåligt jag än mått. I dina ögon har jag alltid varit bäst, oavsett hårfärg, skärsår eller plåt i ansiktet. När jag tänker tillbaka på allt undrar jag om jag någonsin överlevt utan din värme och närhet, det hade i vilket fall som helst inte varit samma Matilda. Jag har dig att tacka för så mycket, min fina lilla hest. Jag har fått uppleva hur två så olika hjärtan kan slå i samma takt. Och en dag är det du och jag igen, då ska vi ta vid där vi slutade. För vi säger inte hejdå, utan vi ses. Jag älskar dig, mitt hjärta.

När jag tänker efter så förstår jag inte hur jag står ut med att vistas i mitt eget rum. Det ser rent ut sagt för jävligt ut, på gränsen till snuskigt. Måste göra något åt det, för såhär kan jag definitivt inte ha det. Frågan är bara när man orkar, hiho. Skulle egentligen satsa på en "hemma-hos-bild", men då skulle ingen vilja umgås med mig längre. Sadness.

Om två dagar har jag med största sannolikhet avslutat min första skoldag på mitt sista gymnasieår. Nu är det bara nedräkning som gäller, underbart. Och om tre dagar är det sista dagen med min lilla hest på en säkerligen mycket lång tid, förutsatt att hon sköter sig hos sin nya familj. Jag har nog inte förstått att det är över nu, det går liksom inte att greppa. Fem år är en ganska lång tid. Det som driver mig framåt är att jag kommer att få återse henne igen, att hon alltid kommer att tillhöra mig. Både på pappret och i hjärtat. Dags att stålsätta sig för några jobbiga veckor. Åh, hjärtat mitt.

.
.
Hiho, äntligen. Jag är nöjda tjejen alltså, inte direkt vad min mamma kommer vara när hon får reda på den, tihi. Och det gjorde inte ens ont, åh.

Jag misstänker att min familj är den mest osociala, i alla fall på vår gata. Vi pratar knappast med varandra, och enda gången vi sitter ned tillsammans är när vi äter. Fast då är det stört förbjudet att föra en diskussion eftersom att vi alltid sitter vid tv:n och då kan det ju vara så olyckligt att pratet gör att det blir svårt att koncentrera sig på vad som händer på dumburken. Även om man kommer in mitt i en film eller liknande, och den inte är ett dugg spännande när maten är slut.
När jag skaffar familj ska det minsann inte vara tillåtet att sitta och äta framför tv:n, det är ett som är säkert. Åh, jag blir galen.

Jag har kommit fram till att det är nästintill omöjligt att diskutera med vuxna om saker som gäller deras barn, även i de fallen då "barnen" är i princip lika gamla som jag. Det finns inga mer inskränkta och partiska människor än dessa, oftast mödrar. Hey, ditt barn behöver inte överbeskyddas! Och din ungjävel är fan inte bättre än någon annan heller för den delen. Det värsta är att jag själv säkert kommer att sitta fast i det träsket en vacker dag, pinsamt.

Fyllehundarna igår, hiho. Innan vi drog ner på stan till och med, sen var det ganska okej faktiskt. Men en sak är säker, aldrig utan den tjejen alltså. Har man henne så behöver man inte vara skraj för alla sliskiga äckel, ingen idé att bråka med den bruden liksom. 

Det här är nog första gången som allt faktiskt blivit lyckat när vi bestämt oss för att förtära vuxendricka. Hela kvällen bara funkade som vi ville, och det var inte alls fel som omväxling. Jag och världens bästa tjej Laj har till exempel dansat oss svettiga till grym trance, ganska awesome. Så ja, det har varit oerhört trevligt och nu sitter jag här och har egen efterdoja. Det vill säga, fyller på med stora mängder vatten och lyssnar på fin musik, min typ av musik. Det bästa är att jag inte ens kommer att må dåligt i morgon när jag vaknar. Gissa om jag ska sova länge alltså! Åh, min säng.

Som jag har väntat på att få höra något från mannen, och inte gör han mig besviken heller. Elin är ju också lite one of a kind, hennes texter är poesi för hjärtat. Fast egentligen är den akustiska versionen mycket bättre, men alla på youtube har kass kvalitet. Så håll till godo och njut gott folk, det gör jag.

Ikväll har jag och bästavän legat i det blöta gräset och kollat på stjärnorna. Vi har pratat om framtiden och varit djupa, sett stjärnfall och önskat oss saker. Gjort sådant som man gör när man bara är och det inte krävs något annat. Ibland räcker det gott och väl, speciellt om man har sällskap av en överenergisk valp vars favoritsyssla helt plötsligt har blivit att hoppa kors och tvärs över en när man ligger ner. Då blir det aldrig tåkigt.

Inatt var du hos mig igen, du med dina glittrande ögon. För ett ögonblick kunde jag nästan känna din värme, höra dina jämna andetag. I drömmen var du inte tjugofem mil bort, i en helt annan stad, i en helt annan säng. Du kramade mitt hjärta sådär ömt som bara du kan. Sen blev jag förstörd när jag insåg att det inte var på riktigt, att jag inte kunde sträcka ut handen och röra vid dig. Att jag inte bara kunde kura ihop mig intill dig, återfinna lugnet i din trygga famn. Nu är jag mer ensam än vanligt och min kropp vill inte sluta skaka.

Idag är det nio dagar kvar tills jag börjar skolan. En viss ångest börjar infinna sig, en molande magkänsla som säger mig att det kommer bli tufft. Inte nog med att jag i morgon har åtta dagar på mig att läsa hela Processen av Kafka, jag har ett icke godkänt mattebetyg att läsa upp också. Fast pluggandet är nog inte det som känns mest besvärligt med att komma tillbaka igen. Jag har ingen aning om var jag hör hemma. Vem vill ha Matildus?

Dude, this is my careface!

Linnea gjorde min dag idag, blond brud plus vek buske kan vara bland det roligaste på min lista. Nu har jag skrattat tills jag nästan kissat på mej. Innebär det att jag kommer att bli jättegammal?
Hoppas det.

Mamma kom just med en massa så kallade godsaker. Söta och sliskiga, färgade med diverse olika konstgjorda färgämnen och fullproppade med alla möjliga och omöjliga E-nummer. Vad sägs om lite mumsigt akaciagummi till exempel? Som för övrigt urvinns ur Akaciaträden som enbart växer naturligt i Australien. Vi kan alltså dra slutsatsen att denna lilla ingrediens har färdats runt halva jordklotet för att hamna i min godispåse. Miljöförstöringen är ett faktum.
Att det sen gör dig fet, trött, orsakar huvudvärk och ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar är bara kuriosa. Tacka vet jag krusbär.