Jag saknar min häst. Inte just ridningen, men arbetet från marken och allt runt omkring. Stallet klarar jag mig borta från bättre än vad jag hade vågat hoppats på. Men just den där känslan, när ett så stolt och självständigt djur som en häst på 400 kilo väljer att släppa allt och förlita sig helt och hållet på dig. Att se den följa minsta vink, när minsta lilla rörelse registreras och har en betydelse. Hur man faktiskt kan mötas och förenas, två så olika individer. Och hur en liten människa på 158 cm kan få en alldeles fri häst att följa henne. Att leka lika ystert som en fölunge och i sin fulla längd dansa runt på bakbenen för att man bett om det. När man har tagit sig dit, då är känslan oslagbar. Det är det jag saknar, det vi faktiskt hade.