Det är något med Kent som aldrig går ur hjärtat, det smärtar liksom lika skönt varje gång. Kan knappt komma ihåg hur gammal jag var, bara att pappa hade fått tag på Hagnestahill, och när den kom ut var jag åtta år. Åtta och fast alltså. Och nu efter ytterligare tio år, då jag faktiskt kan relatera till texterna och känslorna i dem, har de blivit till poesi för en sårad själ. En sorts trygghet att komma tillbaka till. En bekant röst till bekanta melodier. Som finns där och sätter ord på det som är för tungt att bära själv. Manar fram tårarna när hjärtat svämmat över. Påminner mig om att det är värt att kämpa även när det är svart och svårt. Ett skyddsnät, helt enkelt.