För exakt ett år sedan var det ångest och hjärtsnurr som härjade, dock på den gamla bloggen. Jag minns det som om det vore igår (hur klyschigt låter inte det då?), och ändå är det ett helt annat kapitel av mitt liv. Det är så det känns i alla fall. Det är så jag räknar. Frågan är vad jag gör om man ser ett år framåt istället. Det är knappt så att jag vågar tänka på det. Näst intill skräckslagen. Ändå är det min drivkraft. Jag har allt i mina händer nu, det är nu jag ska göra verklighet av det som en gång varit så fjärran. Och hur förvirrat det än känns så hyser jag inga som helst tvivel mot framtiden, aldrig någonsin.