Idag fick jag äntligen tummen ur och gjorde ett besök på ungdomsmottagningen. Fixade nya piller, så nu kanske jag slipper de värsta humörsvängningarna. Egentligen är det nog Filip det är mest synd om, för det är han som får stå ut med mitt gnäll och mina knepiga tankegångar. Och så mamma då, det är henne ilskan och frustrationen går ut över. Ehe, känner mig hemsk ibland. Håller tummarna för att jag blir lite normal i huvudet igen.