Jag vet att det går undan när jag förändrar saker och ting i mitt liv, mamma påpekar det ofta. Hon oroar sig väl för att mina val inte är genomtänkta, och jag klandrar henne inte heller. För visst kan det se ut som att det går fort, ibland från en dag till en annan. I själva verket är det en ganska långsam process som pågått under ytan. Som till exempel mitt beslut att bli vegetarian. Det är något som gnagt i mig sedan jag blev tillräckligt stor för att förstå vad moral betyder för något. Jag har egentligen aldrig varit bekväm med att äta döda djur. Den jag är nu är mer lik den jag var innan jag började bli påverkad av det som pågår runt omkring. Den där lilla tjejen som blev arg för att någon spikat in en spik i päronträdet, hade väl någonstans hört att trädet kunde må dåligt av det. Samma tjej som inte kunde låta bli att vara på husmusens sida i kampen mot råttfällan. Hon som räddade sniglar från att bli trampade på.

Ja, listan kan göras lång, men jag vill mest visa på att det inte är något jag kommit på nu. Det som däremot slagit mig är att jag faktiskt är stark nog att stå för mina egna prioriteringar och göra mina egna val. Jag klarar att stå emot fördomar och motargument. Äntligen börjar jag trivas med mig själv.