Ett år på lördag.
Ett helt jävla år. Satan vad bra han är, obeskrivligt.
Och jag kan, utan att överdriva, säga att det här har varit det bästa året i mitt liv. Utan någon som helst tvekan.

Mamma ska också ha creds för att hon kör mig och bror till Norrköping imorgon. Utan henne hade jag antagligen inte kommit iväg eller fått vänta halva dagen på bussen. Så ja, tack mamma!

Det är snökaos. En halvmeter snö på en kväll är inte okej. Nåde vädergudarna om det inte har blivit bättre till på tisdag, för då åker jag till världens finaste man, och så är det bara. Bleh.
Har förresten nedsatt syn på vänster öga, men inga glasögon. Och finaste vännerna, såklart. Och en ukulele. Och ont i magen. Livet alltså!

.

och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på

.

Jag vill ha glasögon. Därför har jag intalat mig själv att det är något fel på min syn och bokat en tid hos optikern imorgon. Ibland är jag ganska impulsiv, heh. Fast mina ögon är faktiskt slöa, och det är lite jobbigt att inte kunna fokusera ordentligt på lite längre håll. Dessutom är mitt djupseende helt galet, missar trappsteg och grejer. Inte okej. Så jag har faktiskt mina anledningar! Men ja, hur det går återstår att se.

Blött och nyfärgat hår, eller ja, utväxten är färgad så ingen större förändring. Helt sne tjej dessutom, men det är okej. Tröjan är förresten fin också. Ingen dubbelmoral alls, nejdå. "Gör som jag säger, inte som jag gör." Min självdistans är flera mil just nu. Ganska härligt faktiskt.

.
alltså, neh.

.

Ofta man går ner två kilo på en helg? Livet alltså!

Hejdo.

Nu åker jag, tillbaka på söndag, puss!

Vad gör man när hjärnan får kortslutning? Vad gör man när kroppens förmåga att lyda, inte längre fungerar?
Ingenting blir gjort men dagarna går ändå. Jag kommer inte över tröskeln, inte genom den där spärren som gör det så svårt. Jag vet vad jag kan, jag vet precis. Ändå stannar det där, vid vetskapen. Och det tar mig ingenstans, kan man inte får ner det på papper så betyder det ingenting. Absolut ingenting. Och utan det där beviset på hur duktig du är, så är du ingenting. Absolut ingenting.
Jag har gått från att vara mönstereleven till att inte klara av de lättaste uppgifter. Till att få hjärtklappning av minsta lilla press. Till att vara oduglig.
Jag är en fånge i min egen kropp, av mina egna hjärnspöken.

Är det inte huvudet så är det kroppen, är det inte kroppen så är det huvudet. Tror att jag hamnat i en ond cirkel, det blir aldrig riktigt bra liksom. Imorgon är det jag som piper in till skolsyster och sticker mig i fingret, igen. Mitt blodvärde är nog inte vad det borde vara. Men jag ska inte klaga, det är ju inte som att jag är döende precis. På torsdag åker jag dessutom till Filip, finare kan det inte bli!

Jag bara älskar videon, låten är fin och killen är söt.
Ge det en chans!

Studenfest igår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, bakfylla + mensvärk är inte okej. Fast det var kul så länge det varade. Och mina flickor är finast, så är det. Funderar på att sova lite till och sen måste jag plugga. Peace and love, over and out.

Vad som mest effektivt botar ångest:

- Pojkvän

- Bästa vänner

- Dans

.

Pappa hävdar att de försökte få in mig på vegetarianspåret redan som liten knatte. Tydligen var mamma trött på kött men jag ville uppenbarligen inte haka på. Hon bekräftar dock inget. När jag var sådär liten (nu snackar vi fyra-fem år gammal) var det i och för sig bara pasta och köpta köttbullar som gällde. Så jävla äckligt, dumma unge. Tror att han ville ha ett finger med i spelet där att han påverkat mig eller något. Gulliga pappa.

.

Att saknad kan göra så ont. Den liksom letar sig in i alla sprickor, saltar alla sår. Lämnar ingenting orört. Tvåsamhet är så mycket lättare.

.

.

Jag skulle vilja veta vilka som fortfarande tycker att det är okej att äta kött efter att ha kollat igenom bilderna från utställningen Walls of Glass. Många känner avsky och undrar vilka människor som har hjärta att jobba på ett slakteri och utföra dessa vidriga handlingar, men saken är den att det är vi som konsumenter som är skyldiga till att det faktiskt sker. Så länge det finns efterfrågan så kommer det att fortsätta. Så länge vi envisas med att ha den där kotletten till middag eller den där korven på mackan kommer denna behandling att löna sig. För det sker, det går inte att förneka. Och vi har makten att sätta stopp för det.

Välkommen till verkligheten, du hittar den här.