Hatar mig själv för att det krävs så lite för att jag ska falla. Blir så arg för att jag låter mig ta sådan skada, för att jag inte skyddar mina ömma punkter bättre. Är som ett rådjur i strålkastarljus. Som paralyserad tar jag emot slagen för att sedan ynkligt smita iväg och slicka såren i min ensamhet. Och det värsta är nog att inga plåster i världen hjälper, spelar ingen roll hur många ursäkter som uttalas. Det sitter kvar. Ett nytt, äckligt och kliande skavsår i själen för varje gång.