Just nu befinner jag mig någonstans mellan kaos och lättnad. Jag längtar tillbaka samtidigt som jag hoppas på framtiden. Jag både tvivlar och tror, känner mig stark och självständig men ändå fruktansvärt ensam. Mest av allt saknar jag något stabilt att ta stöd emot, men jag antar att det är en del i hela processen, att det är så det känns när man håller på att göra sig fri och bara har sig själv att förlita sig på.