Kvällen blev minst sagt fin med en förfest som varade i nästan sex timmar. Dans, svett och tårar. Sådär som det ska vara. Mina vänner är guld, så är det bara. Kamerorna dog dock efter att Ellen och jag tagit femtioelva oerhört charmiga bilder, så det blev inte så mycket mer än så som förevigades. När jag tänker efter kanske det är lika bra. Nu ska jag nog passa på att försöka sova medan alkoholen fortfarande sitter i. Imorgon är det släktkalas med allt vad det innebär. 

(Duktig tjej som anstränger sig för att blogga när hon kommer hem, men som går och lägger sig innan hon publicerar det. Bra matilda, bra.)