Nu är det fredag och om sisådär arton timmar är det dags att lämna henne. Jag vet inte riktigt hur det känns, förjävligt men det kanske kan bli ganska bra? Hon kommer i alla fall att få det hur bra som helst, det är jag övertygad om. Det är nog jag som kommer att lida mest av oss två. Fast jag tror att hon kommer att sakna mig med, jag är säker på att även hästar kan känna saknad. Hon visar ju en slags form av svartsjuka, så varför inte saknad? Kanske är det till och med så att jag själv är lite svartsjuk? Svartsjuk för att någon annan kommer att få ta del av hennes kärlek. En rädsla för att hon skulle glömma mig, att jag inte skulle vara den för henne längre. Fast egentligen borde jag inte oroa mig så, det finns trots allt band som aldrig går upp. Nu börjar det låta ganska vrickat här, men det skulle inte förvåna mig om det vore så. Åh, det gör så ont.