Om ni bara visste hur stolt jag är över mig själv just nu. Hur värmen bara sprider sig i kroppen och hur ett fånigt leende letar sig fram på mina läppar. Jag lyckades, äntligen, sätta ner foten och vända, helt på egen hand. Mitt i allt hulkande, mitt i all rädsla, så började jag andas. Jag må fortfarande vara lite skev och trasig, och jag må fortfarande ha en bit kvar att vandra, men jag har banne mig börjat gå!