Kärlek.
Om det är något som är svårt att sätta ord på så måste det vara kärleken. Ändå försöker vi prata om den, ofta och mycket. Väga för och emot. Hata den och älska den. Vi försöker värja oss eller så trånar vi efter den. Konstaterar hur fint det är att ha någon eller klagar över hur jobbigt det är att vara så bunden. Jag tycker att allt det där är svårt och vet oftast inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som vill ge upp kärleken, när den är det vackraste man vet? Det slutar oftast med "fast ah, du har det ju som du har", och jag svarar med ett "jomen jag förstår ändå hur du menar!" För nog förstår jag, jag har varit där. Jag har faktiskt, trots mina ynka nitton år (jag kan tänka mig att många höjer på ögonbrynen när jag yttrar mig om så kallad äkta kärlek), hunnit med att vara både olyckligt kär, kär för första gången och bara flyktigt förälskad. Därför kan jag säga att jag är så lyckligt lottad att jag funnit the love of my life. Den där riktiga kärleken. Som jag vill dela allt med, bli grå tillsammans med. För varje gång jag hör någon annan resonera om det så blir jag bara säkrare. Då går det upp för mig att jag aldrig tidigare varit så trygg, fri, stark och självständig. Att det inte är likt något annat jag tidigare upplevt. Allt tack vare honom och det han ger mig genom att bara vara sig själv. Egentligen är det en ganska fantastisk kärlekshistoria, lite sådär som på film. Och jag vet, att även om det inte slutar lyckligt, så kommer han att förbli Den. Och jag vet också att jag, i så fall, alltid kommer undra hur mitt liv sett ut om det varit med honom. För jag tror att det är en sådan sak man bara upplever en gång i livet. Det behöver inte vara den personen du tillbringar resten av dina år tillsammans med. Det kanske inte ens blir mer än en sommarflört (en sommarflört som du dock alltid kommer att bära med dig allra längst in i hjärtat). Men jag är säker på att det finns en sådan för alla, frågan är bara om Den dyker upp när man är femton, femtio eller på ålderdomshemmet. Fast det är nog upp till ödet att avgöra, och när det händer så kommer du definitivt att märka det.
Om det är något som är svårt att sätta ord på så måste det vara kärleken. Ändå försöker vi prata om den, ofta och mycket. Väga för och emot. Hata den och älska den. Vi försöker värja oss eller så trånar vi efter den. Konstaterar hur fint det är att ha någon eller klagar över hur jobbigt det är att vara så bunden. Jag tycker att allt det där är svårt och vet oftast inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som vill ge upp kärleken, när den är det vackraste man vet? Det slutar oftast med "fast ah, du har det ju som du har", och jag svarar med ett "jomen jag förstår ändå hur du menar!" För nog förstår jag, jag har varit där. Jag har faktiskt, trots mina ynka nitton år (jag kan tänka mig att många höjer på ögonbrynen när jag yttrar mig om så kallad äkta kärlek), hunnit med att vara både olyckligt kär, kär för första gången och bara flyktigt förälskad. Därför kan jag säga att jag är så lyckligt lottad att jag funnit the love of my life. Den där riktiga kärleken. Som jag vill dela allt med, bli grå tillsammans med. För varje gång jag hör någon annan resonera om det så blir jag bara säkrare. Då går det upp för mig att jag aldrig tidigare varit så trygg, fri, stark och självständig. Att det inte är likt något annat jag tidigare upplevt. Allt tack vare honom och det han ger mig genom att bara vara sig själv. Egentligen är det en ganska fantastisk kärlekshistoria, lite sådär som på film. Och jag vet, att även om det inte slutar lyckligt, så kommer han att förbli Den. Och jag vet också att jag, i så fall, alltid kommer undra hur mitt liv sett ut om det varit med honom. För jag tror att det är en sådan sak man bara upplever en gång i livet. Det behöver inte vara den personen du tillbringar resten av dina år tillsammans med. Det kanske inte ens blir mer än en sommarflört (en sommarflört som du dock alltid kommer att bära med dig allra längst in i hjärtat). Men jag är säker på att det finns en sådan för alla, frågan är bara om Den dyker upp när man är femton, femtio eller på ålderdomshemmet. Fast det är nog upp till ödet att avgöra, och när det händer så kommer du definitivt att märka det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar